Sakset herfra:
http://dagen.com/forum/amne_lista.asp?KategoriID=88&AmneID=3519&InlaggID=12335
Kejsar Augustus (namnet betyder "den upphöjde") dog år 14. Senatorerna
bar liket på sina axlar till Mars-fältet där det brändes på bål. En av
åskådarna, en person med praetors rang, bedyrade under ed att han då
såg den kremerade kejsarens skepnad sväva upp mot himlen. Genom detta
miraklet blev den döde kejsaren upphöjd till gud.
Kejsaren hade makt, mycket makt. Vilken inverkan hade kejsarkulten och
dåtidens mysticismiska religioner på den fortsatta kristna kyrkans
utveckling? Går det att påvisa att det finns en påverkan? Svaret är
nog jakande.
Konstantin utropades till kejsare av faderns trupper år 306. Han blev
döpt på dödsbädden år 337. Konstantins mor Helena åkte på pilgrimsresa
till Jerusalem och "upptäckte" Jesu grav. Hon "hittade" också Jesu
kors och tog med sig hem några reliker, en stor spik, tre träbitar,
två taggar ur törnekrona samt ett stycke ur namntavlan. Konstantin
blev entusiastisk över fynden och gav order om att en kyrka skulle
byggas över gravgrottan.
Att vallfärda till heliga platser och hämta kraft ur relikerna efter
hjältar och hjältinnor var ett av den tidiga kristendomens arv från
den folkliga vidskepelsen i antikens länder. Den största kraften fanns
förstås att hämta vid Petrus och Paulus gravar, dessa monumenten vid
apostlarnas gravar blev fullklottrade med de hjälpsökandes böner. Det
började alltså att spåra ur redan här när Konstantin blev kyrkans
beskyddare. Konstantin lät uppföra basilikor över de viktigaste
martyrgravarna. Folket började göra pilgrimsfärder till dessa platser
och processionsvandringar. Kyrkans dignitärer ville ha sina gravar
intill martyrernas, för att även i döden få del av kraftutstrålningen
från martyrernas ben!
Konstantin lät uppföra basilekan S Sebastiano över gravgrottan och
flera andra basilekor. Arkeologiska utgrävningar som gjordes under
Peterskyrkan på 1940-talet visade att det kanske omkring 100 år efter
Petrus död fanns en liten minnesvård över hans grav där besökare
klottrade böner och anrop till aposteln. Detta var dock ännu inte
godkänt av den kristna kyrkan, men när kejsar Konstantin utfärdat sitt
toleransedikt kunde helgonkulten ske mer öppet, och då byggdes ett
kultrum, ett martyrium över graven. Marken över Vatikanen tillhörde
kejsarhuset, därför kunde Konstantin här göra ett ambitiöst
byggnadsprojekt som tog drygt 20 år att genomföra. Grunden till
Vatikanen hade lagts. Kryptan i Petersbasilikan blev det allra
viktigaste målet för pilgrimerna i Rom och på 800-talet spred idén
till att ha en krypta till alla kyrkor som hade en martyrgrav, och
hade man ingen martyrgrav så byggde man en krypta för att bevara och
visa fram sina helgonreliker, för det var martyrernas ben i kryptan
som helgade kyrkan.
På 1940-talet när man gjorde utgrävningarna så kunde man genom
öppningar i golvet kika ner på den begravningsplats som Konstantin
lade igen. Där fanns både bilder av Jesus som Den Gode Herden eller
som den nye Solguden! Här har Elisabeth rätt, solguden Mithras fanns
med i Konstantins grundläggande kultrum. Konstantin var nog inte den
som kunde skilja mellan Kristus och Mithra.
När kejsaren Konstantin den Store döptes i den kristna tron så
handlade det inte bara om hans personliga religionsbyte, det betydde
också att det romerska kejsardömet ingick en allians med den kristna
kyrkan. Under de närmast följande århundradena framstod kejsaren som
Guds sändebud, han hyllades som den nye Moses som leder Guds nya
utvalda folk, de kristna. I liturgin uppträdde han som Kristi
ställföreträdare. En titel som påven senare övertog.
Konstantin den Store såg alliansen med kyrkan som ett medel till att
stärka kejsardömets enhet med en ny statsreligion - för kejsaren var
Kristus helt enkelt en efterträdare till Sol Invictus, det vill säga
Mithrasdyrkan. Konstantin fortsatte att kalla sig för Pontifus Maximus
som var hedendomens överstepräst. Och på hans mynt var ingraverat Sol
Invicto Comiti, som betyder "tillägnad den oövervinneliga solen".
Avfallets tid började tidigt i kyrkohistorien. Har vi lärt något av
vår historia?
Källa för detta inlägget: Rom - Marmor och människor av Hans
Furuhagen. Utgiven på Natur och Kultur.